Köpingsläkaren Mona Lundh hör ett radioprogram från Rumänien som handlar om barn som är undernärda och i akut behov av hjälp.
Landet är i kaos efter att diktatorn Ceausescu har störtats.
Hon beslutar sig för att göra något konkret och tillsammans med några vänner bildar hon Unga Liv för att samla in kläder och mat.
Första lagerlokalen blir familjen Lundhs garage, som snart är fyllt upp till taket.
Ungefär så brukar historien om Unga Liv börja.
Den här typen av berättelse har ofta lagt fokus på arbetet med att samla in och transportera materiel till nödlidande i Östeuropa. Bilder på lagerlokaler, fullastade långtradare å ena sidan och utmärglade barn, undermåliga sjukhus å andra sidan är utmärkande för rapporteringen genom åren.
Det långsiktiga samarbetet med partnerorganisationerna i Rumänien och Moldavien, som jag menar är kännetecknande för den framgångsrika verksamheten, har inte lika ofta blivit skildrat.
Under 2004 och 2008 var jag själv på plats i Rumänien och följde hur Unga Liv, i samarbete med organisationen Generatie Tanara, hjälper traffickingens offer tillbaka till ett värdigt liv.
Då fick jag också klart för mig att historien om Unga Liv skulle kunna beskrivas som mötet mellan eldsjälar från olika länder och det starka band som skapats mellan dem under årens lopp.
I Köping handlar det naturligtvis först och främst om läkaren Mona Lundh, som dog tidigare i år.
– Hon var arbetsnarkoman. Hon jobbade dygnet runt och var arg över att dygnet inte hade mer än 24 timmar, säger Hans-Göran Bolin som funnits vid hennes sida ända från början.
Han berättar om en episod som han menar fångar Mona Lundhs karaktärsdrag.
– En morgon när jag kom till hennes mottagning väckte jag henne. När jag påpekade att hon hade rektangulära märken på kinden svarade hon att hon hade somnat mot skrivmaskinen.
Något annat som kännetecknade Mona Lundh var envishet och beslutsamhet. Inga hinder var oöverstigliga för henne. Som den gången då hon fick höra att transportfirmorna i Bukarest vägrade att köra hiv-smittade barn eftersom de var rädda för smittan.
Genast kontaktade hon alla bilfirmor i Köping och till slut fick hon fram en bil som kunde utrustas med bår och skickas till Rumänien.
Hans-Göran Bolin fick uppdraget att katalogisera den första hjälpsändningen. Han blev imponerad av Monas engagemang och blev sedan kvar i föreningen.
Hans roll blev under många år just att organisera det praktiska med transporterna. När Mona Lundh drog sig tillbaka fick han också ta allt större övergripande ansvar. Under senare år, fram till 2012, var han ordförande för föreningen.
En tredje centralgestalt i den här historien är en rumänsk skådespelerska som avbröt sin karriär när inbördeskriget startade i det ännu fattigare grannlandet Moldavien 1991. Med hjälp av Unga Liv byggde Mariana Petersel upp barnhemmet Aschiuta i Moldaviens huvudstad Chisinau.
2001 återvände hon till sin uppväxstad Timisoara i västra Rumänien och skapade, återigen tillsammans med Unga Liv, en verksamhet för att hjälpa sexhandelns offer.
Precis som Mona Lundh kännetecknas Mariana Petersel av envishet och beslutsamhet. En annan utmärkande egenskap är mod. Det är inte riskfritt att hjälpa dem som drabbats av trafficking.
Det har hänt att de som ansett sig äga de här flickorna och pojkarna försökt att ta tillbaka dem och såväl offrens som volontärernas liv har varit i fara. Sedan 2006 vaktas Generatie Tanaras kontor i Timisoara av polisens gendarmeri dygnet runt.
Den första representanten från Unga Liv som träffade Mariana Petersel var Hans-Göran Bolin. Mötet ägde rum 1992 på Hotell Chisinau mitt under brinnande krig.
Det var när han upptäckte hur prominenta gäster stod i kö för att presentera sig för Mariana inne på hennes hotellrum, som fungerade som kombinerad bostad och kontor, som han på allvar insåg att samarbetet skulle bli lyckosamt.
– Det är värdefullt att ha god kontakt med höjdarna från början,har Hans-Göran sagt i en tidigare intervju.
Det går att peka ut den första Moldavienresan 1992 som särskilt betydelsefull i föreningens historia.
– Det är viktigt att ha en stark samarbetspartner i det land man arbetar i. Och det har vi fått i Mariana. Hon är en inspirationskälla, hon är aldrig fast i det hon sysslar med för tillfället utan har alltid visioner framåt. Utan Mariana hade vi aldrig kunnat uppnå samma resultat, sa Mona Lundh när jag frågade henne om samarbetet.
På väggen på Generatie Tanaras kontor i Timisoara finns ett påtagligt bevis på det starka bandet som skapats mellan Mona Lundh och Mariana Petersel genom åren. Det är ett fotografi med de två tillsammans med några offer för trafficking som nu blivit återintegrerade i samhället.
Mariana säger att hon är förkrossad över vad som hänt med Unga Liv efter Monas död.
– Mitt hjärta gråter. Mona var en fantastisk person. Hon gav mig en enorm kraft att hjälpa människor. Hon var så stolt över vårt samarbete. Det är en skam att en seriös organisation ska förstöras på det här sättet med tanke på hur mycket arbete Mona Lundh har lagt ned, säger Mariana.
De hade mycket kontakt på telefon och via e-post genom åren.
– Vi rådgjorde ofta med varandra. Det kunde till exempel handla om hur olika familjer skulle skyddas, berättar Mariana.
Trots att hon skrivit flera brev till styrelsen under våren efter Monas död har hon inte fått några besked angående fortsatt samarbete. Om konkursen och ryktena om förskingrade pengar vet hon ännu mindre. Men en sak vet hon – det är fel att lägga ned föreningen.
– Jag tycker att människor i regionen borde försöka hitta en lösning så att Unga Liv kan fortsätta att finnas, säger hon.
Att fortsätta hjälpa traffickingens offer är ett sätt att hedra minnet av Mona Lundh, menar Mariana Petersel.
– Jag måste arbeta vidare oavsett om Unga Liv existerar eller inte. Det är mitt sätt att ära Mona, säger hon.
På ett kontor i Timisoara hänger ett fotografi på Köpingsläkaren Mona Lundh som även efter sin död inspirerar till arbete för att hjälpa traffickingens offer. På ett barnhem i Chisinau är en våningssäng bäddad med en filt som Köpingsbon Ida Margareta Axelsson virkat.
I mer än två decennier har långtradare fullastade med mediciner och sjukvårdsmateriel, kläder, mat och leksaker för åtskilliga hundra miljoner gått från Köping till Östeuropa.
Genom Unga Liv växte världen i Västra Mälardalen och ett starkt band av solidaritet vävdes med organisationer i Moldavien och Rumänien som kämpar för att hjälpa unga flickor och pojkar tillbaka till ett värdigt liv.
Det är viktigt att understryka att Unga Livs verksamhet inte handlat om välgörenhet, där givaren är överordnad och lämnar direktiv till mottagaren, utan om just solidaritet, om en jämbördig relation mellan organisationer i olika länder som enats i kampen mot en orättfärdig samhällsordning.
– Mona har aldrig sagt till mig exakt vad jag ska göra. Hon har sagt att hon litar på mig och mina medarbetare, sa Mariana Petersel när jag träffade henne i Rumänien för några år sedan.
Oavsett vad som händer i framtiden, och oavsett vad konkursförvaltarens granskning leder fram till, finns spåren av Unga Liv kvar såväl här i Köping, Arboga och Kungsör som i Timisoara och Chisinau.
Hans-Göran Bolin har inte gett upp utan blickar redan framåt. Han hoppas att det ska gå att starta om i någon form efter konkursen.
– Det här får redas ut och avslutas nu. Men mina tankar och min ambition är att inte släppa det här utan fortsätta på något sätt. Önskemålet från min sida är att tillsammans med andra hitta något alternativ som kan göra att vi kan fortsätta vår hjälp i någon form, säger han.