Anna-Stina, som var med och arrangerade lägret i början av 1990-talet och fortfarande gör det, håller ett vakande men ömsint öga över verksamheten.
– Jag vill inte göra mycket väsen av mig. Jag ser till att allt fungerar som det ska på ett läger, säger hon lite blygsamt om sig själv, och fortsätter att på ett läger gör man allt som man gör hemma.
– Fast allting är lite större, säger hon med ett skratt.
Trots alla år av personligt engagemang vill hon helst stå bakom kulisserna.
Men i byn Kamenets i Vitryssland har hon och maken Arne satt sina spår. Och det tack vare sommarlägret de arrangerat i så många år.
– Barnen kommer från Kamenets i Vitryssland, vid sydöstra gränsen till Ukraina, berättar Anna-Stina och fortsätter att byn drabbades av radioaktivt avfall från Tjernobyl-katastrofen 1986.
– Därav namnet Tjernobyl-barn, förklarar hon och säger att hon är mån om att barnen därifrån ska ha det bra.
Det är också därför sommarlägret uppstod i regi av Kungsörs Baptistförsamling i början av 1990-talet.
Sedan dess har lite över 200 barn besökt lägret och gjort paret Akervall något av lokala kändisar i Kamenets.
– När vi hälsar på vet barnen oftast i förväg när vi kommer och vill säga hej. I en skola hade de satt upp ett fotografi på oss.
Anna-Stina berättar också att barnen som kommer till sommarlägret inte är de som är svårast sjuka av Tjernobyl-katastrofen.
– Men det märks på vissa barn att de har drabbats, säger hon.
Gården, som en gång i tiden en var gammal skola, agerar nu som ett sommarläger. Den uppfyller sin nya uppgift med beröm.
Det finns gott om grönytor för lek och stoj. Precis det som barnen från Vitryssland ska ägna sig åt.
– Jag vill att de här barnen ska få några roliga veckor i Sverige. Att de ska få äta god mat, leka och få vara barn igen, säger Anna-Stina, vars egna barn varit på lägret genom åren och nu även barnbarnen.
Men under tre veckor på sommaren är alla på lägret som en enda stor familj.
Hon försöker förklara det enorma engagemanget hon har för barnen.
– Det är inte lätt att förklara för någon som inte varit här. För det första är det arbetsamt att hålla i ett sånt här läger. Varje år måste pengar och sponsorer hittas, men det är en sådan glädje att få vara med om det, säger hon och fortsätter att man får en annan syn på livet efter att varit i Vitryssland.
– Saker betyder inte så mycket längre, säger hon.