Nej, tiden läker inte alltid alla sår

Tiden läker inte alla sår. I stället gäller det att försöka lära sig att leva med blåmärkena.
Nej, det är inte jag som försöker vara vis.
Det är Emma Jangestig och hon är det.
Det har gått fem år sedan den ofattbara nyheten nådde Bbl/AT:s och landets övriga tidningsredaktioner: två små barn, Max och Saga, har hittats brutalt ihjälslagna och mamman, Emma, ligger svårt skadad med femton jack i huvudet, hemma i huset i Arboga.
Och ni kan ju historien om hur tyskan, Christine Schürrer, till slut kunde gripas och fällas för det bestialiska dådet.
Ni vet också att Emma Jangestig där och då, redan från början, valde att berätta om händelsen i både tv, radio och tidningar.
Bland annat i den här.
Utan omsvep försökte hon sätta ord på både sorgen och saknaden efter sina två små älskade barn.
För henne blev relationen med media ett sätt att ta sig vidare.
Hon utnyttjade helt enkelt utrymmet till läkning.
Pratade med journalister i stället för psykologer och blev hela tiden påmind om Max och Saga genom texter och bilder, landet runt.
Det var ju väldigt konstigt, tyckte en del.
Inte ska man väl så tidigt prata med och skriva om en människa som varit med om något så traumatiskt, tyckte andra.
Svaret på det hade Emma Jangestig hittat själv, tillsammans med hennes anhöriga.
Men, nej.
Media slipper förstås inte undan ansvaret för vad som borde publiceras bara för att, i det här fallet, Emma Jangestig, känner för att prata.
Varje redaktion måste givetvis själv kunna motivera valet att närma sig såväl offer som förövare och också förstå vikten av ord som integritet och inte minst chock.
Jag pratade med Emma i går apropå reportaget om Marianne i Medåker som förlorade sin lillasyster Rigmor och dagens text om Sinikka, som fortfarande står där med många frågor om vad som egentligen hände med hennes mamma, Gunhild.
Även om just de två fallen sträcker sig så långt tillbaka som till 1966 gör sig förstås minnena och såren påminda varje dag.
För Sinikkas del är samtalet och reportaget om hennes mamma lite av en början till att faktiskt också prata om det som hände med andra än sig själv. Tidigare har hon, av olika anledningar, inte valt att göra det så öppet. Kanske har hon kommit fram till det Emma Jangestig menar, att tiden faktiskt inte läker alla sår utan att det i stället gäller att försöka leva med blåmärkena. Och att man, genom att berätta, faktiskt låter minnena och saknaden efter den som lämnat alldeles för tidigt, leva och att det är okej så.
Men, till sist: alla de människor som drabbats av något svårt, men inte väljer att prata med sådana som jag har givetvis precis samma värde och många gånger tyvärr exakt samma sår och sorg som den som gör det.
Ibland syns det bara inte.