Jarno botade scenskräcken

En man med flexibel läggning. Ungefär så beskriver han sitt sätt att vara. Då passar det bra att vara på ett bemanningsföretag och byta arbetsplats då och då.
– Det är roligt att lära sig nytt, se annat och träffa nya människor.
Att pendla från Kolsva till Kungsör fyra dagar i veckan ser han som positivt. Tiden det tar att köra gör att han hinner koppla bort det ena och ladda för det andra.
Familjen är en stor och viktig del för Jarno. Hustrun Dayana träffade han av en händelse på internet. Efter ett och ett halvt år bestämde han sig för att åka till Rio de Janeiro i Brasilien för att hälsa på. Kärleken tog fart. 2007 stod bröllopet. Året efter föddes första dottern Petra och tre år senare lillasyster Alicia.
Jarno och Dayana beslutade att slå sig ner i Kolsva.
– Det kändes som det var lite lättare i Sverige ändå. Jag hade ju redan en fot inne på arbetsmarknaden här.
Jarno är äldst i en syskonskara av fem.
– Som äldsta barnet fick man nog lov att bli vuxen snabbare, och man fick kämpa om uppmärksamheten.
Föräldrarna och tre bröder bor nära i Kolsva, systern i London. Jarno växte upp i ett kristet hem.
– Men det dröjde innan jag fick en egen personlig tro.
Jarno, Dayana och barnen är aktiva inom Tunadalskyrkan i Köping.
– Jag var och med startade Levande tro på torsdagar. Vi träffas, fikar, pratar om livet och om att vara kristen. Jag hade mycket kontakt med Viggo Carlsson innan han gick bort.
Sången har Jarno utvecklat inom Tunadalskyrkan. Framför allt att tordas framträda.
– Jag hade väldig scenskräck i början. Nu medverkar jag i gudstjänsterna, berättar ibland, och sjunger kristna sånger och gospel ihop med andra. Det blev en positiv spiral av det hela.
Jarno skriver egna låtar och försöker lära sig spela bättre gitarr. Dels är det ett bra sätt att koppla av på, säger han, dels har han alltid haft ett behov av att uttrycka sig med sång och musik.
Ibland vill han vara lite mer vuxen. Han ler när han pratar om sig själv och det han kallar för sin barnsliga, spontana sida. Om papparollen säger han:
– Barnen brukar säga att de älskar mig. Det är fint att höra. Då har man ju fått godkänt.