Hassan Emad står i köket i källarplanet på förläggningen där han bor sedan drygt två månader. Han tar för sig av frukosten som personalen dukat fram. Hassan vet att han antagligen kommer att stå där i morgon också och äta samma frukost och sedan gå upp till uppehållsrummet och se samma tv-program eller spela samma tv-spel.
– Sverige är bra, slår Hassan fast.
– Arboga är också bra, men det här stället ligger för långt från stan. Man får ingen bra kontakt med dem som bor i stan.
En annan man som vi möter är ännu fränare i sin kritik.
– Det här är sämre än andra asylboenden. Man bor långt utanför staden, som i ett läger, säger han och berättar att han bett Migrationsverket om att få förflyttning.
– De flesta är väldigt nöjda och tacksamma, säger Mats Hallgren, Arbogabo och driftansvarig för Kallstensgårdens asylboende. Mats arbetar för Resurskompaniet i Sverige AB, bolaget som bildats för att driva boendet i lokaler man hyr av en lokal fastighetsägare.
– Jag känner att vi lever i ett rikt land och jag kan inte förstå annat än att vi ska kunna dela med oss till de här människorna, säger han och hälsar på Hassan, Anna, David och flera av de andra som dyker upp.
Ett bord har fått en inristad hälsning sedan i går. På en vägg syns övermålat klotter och alldeles nyss har Mats tvingats till ännu ett allvarligt samtal med boende som rökt på rummen trots att det är förbjudet.
– Det finns alltid sådana som inte sköter sig. Det är jobbigt både för oss som jobbar här och för de andra boende, konstaterar Mats.
Hassan Emad har ätit sin frukost. Han berättar att han är statslös, vilket betyder att hans fall tar extra lång tid att utreda, eftersom det är svårt att ens få basfakta om honom som person.
– Jag är kurd. Kommer från gränsområdet mellan Syrien och Iran men är inte medborgare i något riktigt land, förklarar han.
Hassan lider varken mer eller mindre än de andra asylsökande som väntar vid samma frukostbord, samma tv som han.
– Jag har mamma och två halvsyskon i Stockholm. Pappa är försvunnen sedan fem år. Han var politiskt aktiv i Kurdistan.
– Jag vill få uppehållstillstånd och jag vill jobba. Helst som svetsare, men jag har haft många yrken.
På asylboendet har man nyligen renoverat färdigt efter branden i januari 2012. Det betyder fler gemensamma rum, kontor för personalen och ett övernattningsrum.
– Vi vill ha bemanning dygnet runt, förklarar Mats.
– Vi driver inte det här för att tjäna pengar, för oss kommer de boende i första hand.
Kontakten med Arbogaborna är bra nu ett år efter oroligheterna, säger han och nämner biblioteket som ett exempel. Personalen där hjälper alltid de boende som kommer dit, berättar han.
– Många ställer upp för de boende. Det finns en Facebookgrupp som organiserar insamling av kläder, vilket behövs. Vi får mycket syrier just nu och de har ofta bara tunna tofflor att gå i och nu blir det kallt.
Ett år efter händelserna med misshandel och vandalisering på asylboendet i Arboga är det lugn och ro som råder på det gamla motellet. Vardagen och livet präglas av väntan.