En kylig kväll för snart 30 år sedan. Den gistna dansbanan i Torp mellan Köping och Kolsva glittrar av kulörta lyktor, blinkande Marshallförstärkare och utstyrd publik. På scen Protectors; Kumla, Robban, Basse och Classe.
Det var ingen vanlig spelning. Den kvällen togs de sista scenerna i en rockvideo, som gänget hoppades skulle bli deras genombrott. Men vad hände efter ”Teenarama Twist”?
De forna medlemmarna har passerat 50. Den då så trådsmalt slängige ”Basse”, som sedan länge återgått till passets Klas Eklund, skickar ett nytaget foto från ”outback Australia”. Där är han en myndig revisor i ett jordbruksföretag och undrar som alla andra vart de senaste 25 åren tog vägen.
– När Protectors splittrades året efter videon köpte jag en jordenruntbiljett, hamnade i Australien, träffade en tjej och blev kvar.
Numera är han singel och bor i Bondi Beach, stadsdelen i Sydney med den världsberömda stranden. Han ägnar sig åt bred kulturkonsumtion, inklusive musik på vinyl och livekonserter. Och jordbruk! Surfing och bad toppar inte direkt listan,
Simmar desto mer gör Lars Kumlin. Konstsimmar. Ett galet upptåg en blöt kompiskväll för tio år sedan bottnade i Stockholm Konstsim Herr.
– En sån idiotidé hade ingen kommit på förr, säger Lars.
När konstsimfantasten, filmaren och kulturjournalisten Jane Magnusson togs in som tränare för dessa unga herrar blev det både det ena och det andra. Kultstatus, långfilmen ”Allt flyter”, OS-succé 2004 i Aten. Blötan kunde inte släcka lågan mellan Lars och Jane, som nu delar både bassängkant och sängkant.
Lars Kumlin, som var Protectors frontman, håller ändå fast vid musiken.
– Mycket musik, men lite rock, säger han.
När tidningen når Lars Kumlin på mobilen minglar han bland filmmänniskor på Venedigfestivalen. Hustrun Jane Magnussons film ”Trespassing Bergman” har just haft premiärvisning. Lars har gjort filmmusiken ihop med en annan gammal Köpingskompis, Jonas Beckman.
Videon, singeln Teenarama Twist och albumet med samma namn, blev alltså inte trampolinen till stjärnstatus. Trots flera fina popmelodier som Protectors attackerar med punkens energi och ilska.
(På bblat.se kan du se videon och annat filmat Protectorsmaterial från 1984)
– Vi var mycket nöjda med videon. Jag och mina tonårsbarn tittar på den ibland och vi skrattar gott när jag sprejar väggen på gamla mejeriet vid Hökartorget. Herregud, är det 30 år sedan?
Det är Robert ”Robban” Sjöö som minns. Han jobbar numera med IT-tjänster på SE-banken i Stockholm, långväga från den gamla rockdrömmen.
Protectors var alltid ”lovande”, men hade aldrig hade den tur de förtjänade. Det sades att de alltid gjorde rätt saker vid fel tillfälle. 1985 upplöstes bandet. Minnet av gamla Protectors har också en sorgkant. Trummisen Claes Wickman avled i tidiga år i cancer.
Efter evighetsmaskinen Charta77 är kanske Protectors det Köpingsband som varit närmast ett riktigt genombrott. Grabbarna hade karisma, bra eget material, ambitioner och var inte minst duktiga musiker. Det senare gällde knappast alla band i punkens kölvattenskvalp. Ofta var den musikaliska kvalitén underordnad rätten att uttrycka sig. ”Alla band är så dåliga att jag lika gärna kan börja spela själv” som en punkare sa i Bärgslagsbladet/Arboga Tidning.
Protectors var en produkt av sin upproriska tid. Men aningen närmare den bredare publiken, i bandets lite glammiga stil.
– Köping var fint. Vi hade aldrig kunnat hålla samma fokus i en storstad. Titta bara på Per Granbergs Charta och skivbolaget Birdnest, så visst kan man göra stora saker i en liten stad. Men för oss kändes det nödvändigt att dra, säger Robert Sjöö.
Larmiga gitarrer, glitter och glam - Köpingsbandet Protectors blev aldrig mer än lovande.