Det börjar bli rejält jobbigt nu.
Han är stelfrusen, han har irrat bort sig och sedan några mil tillbaka inbillar han sig att det luktar från bakluckan.
Han måste köra åt sidan.
Bort från Sveavägen. In på en tvärgata.
Så ser han en container. En sådan som byggnadsarbetare använder, med en öppning på ena kortsidan.
Den kan bli perfekt.
Snömodden glider honom in till kanten. Han stannar bilen och går runt.
Öppnar bakluckan.
Då hör han hur det rosslar till från den stora lådan.
Fan.
Hon lever.
Han vågar inte.
Kör vidare.
På väg ut ur centrum.
Panikslagen ser han inte att det är rött. En polisbil kör upp vid sidan.
Jag är vilse säger mannen ursäktande. Polismännen är på bra humör.
Följ oss, säger de.
Han lägger sig bakom och får eskort ut ur stor-Stockholm. Vinkar poliserna adjö. Kommer till Jakobsberg. Får nog. Stannar bilen. Öppnar luckan, baxar ut den gamla tv-kartongen och glider den likt en kälke ned för det snöklädda diket.
Nu är han av med henne.
Maria DelCarmen Castro Ruis.
Göran Edlund, Arbogabo och chefsåklagare under många år, kan historien och han berättar den med inlevelse. Storyn som dramaturgiskt hade det mesta.
Målet som länge kändes så bra, men till slut gick förlorat.
– Det kom in en man på polisstationen i Arboga och började prata osammanhängande om att det kunde ha skett något hemskt hemma hos en familj från El Salvador, som nu bodde i Arboga. Att han var orolig över att något hänt kvinnan i familjen. Mannen menade att hans vän, kvinnans make, pratat om att ha ihjäl henne.
Tydligen skulle hon ha träffat en annan man i Stockholm och planerat att flytta dit med parets treåriga dotter.
Det accepterade inte den äkta mannen.
– Som åklagare hade jag jour med jämna mellanrum. Det betydde att polisen runt om i länet kunde ringa när som helst om jag behövdes. Men just den här natten minns jag att jag var ledig. Nu ringde de ändå, berättar Göran Edlund och fortsätter:
– Den här mannen som kom in på stationen hade vi haft att göra med tidigare. Han var en riktig despot, som några år tidigare hade misshandlat en tjej som han då bodde med i Arboga. Jag tror han fick nio-tio månaders fängelse för den grejen. Nu var det alltså han som kom in och levererade den minst sagt konstiga historien. Oavsett vilket bestämde jag mig för en husrannsakan mot lägenheten. Kunde vi inte ta oss in med huvudnyckel fick vi bryta oss in.
Väl inne i lägenheten, belägen i kvarteret Nejlikan i Arboga, hittade polisen först ingenting. Efter ett tag upptäckte man en blodfläck under ett fönster.
Vad hade då egentligen skett i lägenheten?
Hade ett brott begåtts?
– Efter att den äkta mannen hade dumpat kroppen i diket i Jakobsberg höll han sig borta i något dygn, men så dök han upp i Arboga, där vi också grep honom. Först nekade han till allt, men efter flera långa förhör på polisstationen i Köping började han berätta.
Fram kom historien om hur den äkta mannen, full av svartsjuka över det faktum att hans fru träffat en annan, en landsman, och nu planerade att lämna Arboga för Stockholm, inte funnit någon annan lösning än att slå ihjäl henne.
Han gjorde det genom att först försöka strypa henne med en mopedvajer och sedan en startmotor till en bil, som han slog henne i huvudet med, upprepade gånger.
Han hade sedan placerat kvinnan i en gammal tv-kartong, burit ned henne till sin bil och sedan, efter många om och men, dumpat henne i ett dike utanför Jakobsberg.
Det efter att han först valt att åka till sitt jobb i Arboga, alltså med kvinnan i bakluckan, men inte klarat mer än någon timme innan han började må dåligt och därför sjukskrev sig och lämnade stan.
Polisen tog in historien, men var hela tiden övertygad om att det var kamraten som varit regissören bakom det hela.
Att det var han som hade varit den drivande parten.
– Vi gjorde allt för att kunna bevisa just det: att den äkta mannen visserligen hade utfört mordet, men att kompisen varit delaktig, säger Göran Edlund. Den äkta mannen gav verkligen inget intryck av att kunna göra en sådan här sak på egen hand. Han var inte den personen. Det var däremot kamraten.
Måndagen den 29 januari 1989 åtalades både den äkta mannen och också kamraten för mordet.
Den äkta mannen, han återkom hela tiden till att det var kamraten som hade hetsat honom till att göra det.
Kompisen, han fortsatte att hävda sin oskuld.
När huvudförhandlingen inleddes i Köpings tingsrätt förnekade den äkta mannen mordanklagelsen, men erkände grov misshandel. Han höll också fast vid att det varit kamraten som hade övertalat honom att utföra mordet.
Under slutpläderingen kämpade Göran Edlund med att övertyga tingsrätten om att båda männen var skyldiga.
Han målade upp kamraten som en kallhamrad våldsman som tidigare låtit sin ilska få utlopp och en person som människor var rädda för.
Kamratens advokat, Sixten Ulväng, han viftade bort Edlunds dramatiska porträtt som rena hypoteser och när domen kom i slutet av februari ogillades mordåtalet mot kamraten. Tingsrätten ansåg inte att den äkta makens historia, om att han hade triggats av sin kamrat att ta livet av sin hustru, var tillförlitlig.
I slutet av april 1990 dömdes han till sluten psykiatrisk vård för dråp, eftersom rätten menade att mannen inte hade handlat efter kompisens plan.
Läkare fastslog också att mannen var så psykiskt sjuk när han hade ihjäl sin hustru att det gick att jämföras med sinnessjukdom.
– Jag har ingen aning om hur många mål jag drev under mina år som åklagare, men jag måste säga att det här, som länge kändes så bra, fortfarande grämer mig. Personligen är jag fortfarande övertygad om att det gick till så som vi hela tiden trodde. Men jag kunde inte ställa utom allt rimligt tvivel att kamraten varit med på det. Då är det bara att gilla läget.
Efter nästan 40 år som åklagare gick Göran Edlund i pension 2005. Och även om han vann många viktiga mål grämer han sig fortfarande över ett som gick snett: mordet på Maria DelCarmen Castro Ruis, 1989.