”Den mördade har dött genom kvävning. Hon har alltså blivit strypt”.
Länsåklagare Erik Lindström ser ut över den församlade presskåren.
Det är juni 1966. Det är varmt och det är klibbigt i Köping den här förmiddagen, men det finns en stor förväntan i den fuktiga luften. Efter 20 dagar av lika mycket tro som tvivel kan gåtan Rigmor Andersson äntligen vara på väg mot en lösning.
Först ska bara 20-årige fästmannen Nisse, en helt vanlig grabb från Himmeta som hävdat sin oskuld genom hela polisutredningen, erkänna hur han i desperation och förtvivlan över att förlora Rigmor tappat precis allt och strypt henne i sin bil.
Och erkännandet, det kommer, men vägen dit är full av både förnekelse och lögner, tvåmetersmän och ... varmkorv.
– Hur var hon? Hon var rolig och snygg och glad. Hon hade många kompisar och hon var duktig. Vår mamma hade gått bort tre år tidigare och Rigmor bodde med pappa i en lägenhet på Pungbovägen. Men han jobbade borta och lade asfalt i veckorna så Rigmor fick rå om sig själv rätt mycket. Men det gjorde hon bra. Rigmor var bra.
Marianne Lindh bläddrar försiktigt i den stora pärmen med tidningsurklippen från mordet. Hon är Rigmors storasyster och trots att det snart gått ett halvt sekel sedan inte bara familjen och Köpingsborna utan även en stor del av hela landet höll andan under sökandet efter Rigmor, minns hon i det närmaste allt, glasklart.
– Det kändes så konstigt med Nisse redan från början. När pappa ringde honom och berättade att Rigmor var borta sa han att han var trött och att han skulle komma över senare. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var väldigt märkligt. Man kommer väl direkt om ens fästmö plötsligt försvinner, säger Marianne och vänder blad.
Den 6 juni berättar Bärgslagsbladet om försvinnandet första gången.
Tidningen skriver att Rigmor är 165 centimeter lång, att hon har mörkt hår, bruna ögon och friska tänder. Att hon bar en rosa dräkt och blå mockaskor just den där dagen och att hon senast setts vid kiosken nedanför Folkets Park på onsdagskvällen den 1 juni. Sedan är hon borta.
– Allt stannade. Vi levde som i ett vacuum dygnet runt och kastades mellan hopp och förtvivlan. Samtidigt som vi såklart for omkring och letade efter Rigmor. Överallt. Ganska snart kom ryktena. Människor hade sett henne både i Köpingsområdet och över hela landet och vid ett tillfälle skjutsades pappa till Stockholm för att någon påstod sig ha känt igen Rigmor utanför ett ökänt knarkarnäste. Men det var ju inte sant, säger Marianne.
Polisutredningen förenklades heller inte av att ett äldre par från Köping sade sig vara helt säkra på att de minsann sett Rigmor i närheten av Hagavägen på torsdagskvällen. Inte heller det skulle visa sig stämma.
Riksmordkommissionen från Stockholm slet hela tiden med flera spår. Nisse var ett av dem, men han fortsatte att neka.
Och ljuga.
Som med rivmärkena han hade i ansiktet. De skyllde han på ett bråk med en tvåmetersman utanför en korvkiosk i Arboga. Vilket såklart fick polisen att dels prata med män omkring just två meter i KAK-området och också ställa Nisse inför de kvinnor som kunde ha sålt korv till honom i Arboga vid det givna datumet.
”Hon är det”, menade Nisse och pekade på en av kvinnorna.
Nisse mindes fel, för kvinnan – hon hade ju varit ledig just den dagen.
Strax före klockan sex på måndagen den 13 juni anhålls Nisse, som misstänkt för mordet på Rigmor. Lite senare häktas han, på sannolika skäl misstänkt för dråp.
Två dagar tidigare, på lördagen, hittades hon i ett buskade i närheten av den gamla fältspatsgruvan utanför Kolsva.
Rigmor låg på rygg, med händerna på bröstet. Den rosa dräkten, väskan och en av de blå mockaskorna låg bredvid.
Hon var inte överdrivet gömd.
– Polisen kom hem till oss samma dag. Då hade hon varit försvunnen i tio dagar. Jag minns att jag var ganska lugn. Som att jag hade anat hur det var. Men pappa bröt ihop fullständigt. Han dog med Rigmor. Pappa som alltid haft så nära till skratt och varit så framåt blev helt förändrad. Ett år efter Rigmors död riktade han ett gevär mot sig själv och tryckte av. Han ville inte leva. Men han klarade sig, berättar Marianne.
Hon bläddrar vidare bland de gamla urklippen.
Fastnar på Rigmors dödsannons.
”Du var som en sol,
så ljus och så klar,
spred värme och glädje åt alla.
Men sen du gick bort,
blev allting så mörkt,
och dagar och nätter blev kalla.
– Rigmor skrev den åt vår mamma. Nu blev den hennes, säger Marianne och ler snett.
Ända fram till Rigmors begravning höll Nisse fast vid att han inte hade något med mordet att göra, men dagen efter kom erkännandet. Nisse orkade inte ljuga längre och berättade allt för kriminalinspektörerna Åke Jansson och Stig Gruvhammar. Han pekade då också ut platsen där Rigmor tidigare hade hittats.
Motivet?
Svartsjuka. Nisse visste att Rigmor ville lämna honom. ”Jag måste ha lagt händerna om Rigmors hals och vridit om. Jag var så förtvivlad”, sade han i det som kom att bli det sista förhöret. Gåtan Rigmor Andersson var därmed löst.
– Jag minns Rigmor så tydligt och tänker på henne varje dag. Men även fast jag vet att hon ju var en glad och positiv tjej har bilden av henne, alltså den bild jag ser framför mig, förändrats. På den har hon en sorgsen min. Men det är väl för att det blev som det blev, säger Marianne. Nisse, som egentligen heter något annat, avtjänade fyra år på anstalt för mordet och bor i dag i en stad i Västra Mälardalen.
Bbl/AT har varit i kontakt med honom, men han har avböjt att medverka i tidningen och ge sin version av historien, som ju fick ett så definitivt slut en varm sommardag i juni, 1966.
17-åriga Rigmor Andersson var full av liv, hon var kreativ och omtyckt av alla. Men hon tyckte att hennes fästman var för stillsam och ville därför bryta förlovningen och gå vidare på egen hand. Det blev hennes död.